Gudrun Westerlund

Kan man skratta på ett norrländskt vis? Med toner från fjällbjörkskog och hjortron? Vi träffar Gudrun Westerlund i hennes ateljé i Håga strax utanför Uppsala. Håga domineras av en jättelik gravhög från bronsåldern med intilliggande gravfält, kulthus och rester av bosättningar från olika epoker

För 3 000 år sedan var Håga en utskjutande udde i havet och låg mycket strategiskt placerat med kontakt sjövägen ända ner till kontinenten. Utförandet av graven och fynden däri visar på långväga kontakter med människor långt bortanför Sveriges gränser. Människors liv och samhällens utseende har genom årtusendena flätats samman på sätt som idag känns svåra att fullt ut förstå. Men åter till Gudrun. Ja, man kan skratta på ett norrländskt vis! Efter en kort stund av samtal blir Gudruns lätta och nyfikna skratt vår följeslagare. Det är med oss från barndomens Laisvall i Arjeplog genom livets resa fram till forna tiders knutpunkt Uppsala, där Gudrun bor idag.

- Mina förfäder kom som nybyggare under 1800-talet till Lappland och försörjde sig på jordbruk och fiske. Då hade man ofta kontakt med den samiska ursprungsbefolkningen. Mormor Hanna tillbringade en tid som ung i Maskaure sameby där hon lärde sig att sy skor. Hon var väldigt duktig sömmerska och fick många beställningar från både samer och nybyggare. Min egen mamma och pappa möttes på dans i Arjeplog och hade sju mils avstånd mellan varandra. Det löste de genom att cykla halva vägen var och möttes så att säga på mitten. Mitt intresse för människan, ursprung och kartor kommer nog delvis från vad dessa förflyttningar och möten kan ha gett upphov till.

Inför skolstart för Gudrun och hennes äldre syster flyttade familjen från Arjeplog till Hedemora i Dalarna. Pappan var folkskollärare och mamman hemmafru. Utöver läraryrket var pappan målare med stort intresse och kunnande i bland annat ådring och marmorering. Både Gudrun och hennes syster fick mycket uppmuntran av sina föräldrar, men pappan ville gärna att Gudrun skulle utbilda sig till något ”riktigt” jobb. Hon startade på bildlärarprogrammet på Konstfack, men upptäckte snabbt att lärare inte passade henne alls. Efter ett par år fortsatte Gudrun studierna på Konstfacks konstutbildning istället, men efter första årets intressanta fokus på färg och material hoppade hon av eftersom resten helt enkelt kändes för flummigt. Det blev flytt från Stockholm tillbaka till Hedemora där hon träffade sin blivande man. I samband med att han skulle studera i Uppsala flyttade de båda dit och där är också deras två nu vuxna barn födda. Gudrun och hennes man gick senare skilda vägar, men rötterna i Uppsala hade då hunnit växa sig långa och starka och någon önskan om annan bostadsort fanns inte.

Det är en subtil och jordnära rebell vi har att göra med. En vars ord klingar rakt, finstämt och med en stor portion självständighet. Det underfundiga, utforskande och lite kluriga sinnet skymtar också ofta fram och det är inte förvånande att det skrivna ordet i form av poesi berör Gudrun starkt. Vårt samtal kretsar vidare kring inspiration och ursprung till motiv.

- Det där med att sitta och vänta på inspiration duger inte, utan jag måste börja arbeta. Det motsäger inte det viktiga i att ha källor att ösa ur. Måleriet är en ständig utforskning. I verket ”Huvud på ett fat” färgade jag först in duken med en grå-brun färg, sen jobbade jag med trasor och drog runt dem på duken. Former uppstod och så gjorde jag nåt av det. Då fick jag till en profil av en slump och så fortsatte jag med det. Mina målningar handlar ofta om människans villkor, tidens gång, tillhörighet kontra rotlöshet, natur och människa. Jag har en fascination för vatten, horisonten, hus, tyg och särskilt kjolar, kanske en dansares veckade kjoltyg!

Att lyssna på Gudruns berättelse om sitt skapande och samtidigt gå på upptäckartur bland målningarna i hennes ateljé är lite som att ta steget in i en förtrollad värld. Plötsligt är jag ”Coraline” i Neil Gairmans bok, som får utforska händelser och situationer som innehåller både realism och absurdism, fast utan någon som helst känsla av skräck som finns i boken ska sägas! Vi går bakom händelserna vid sparkstöttingen och mormor Hanna vid stolen och samtalar en stund kring liv, leverne och avslut. Gudrun blandar sin egen äggoljetempera, som sedan möts på duken i lager av jordfärger och inte sällan kontrasterande toner av rött och guld. Det är starka och samtidigt lågmält berättade skeenden, där mjuka, böljande former emellanåt möter imposanta geometriska former. Betraktaren bjuds in som medförfattare till målningens oskrivna epilog.

Utöver skapandet av målningar arbetar Gudrun också med installationer, gärna i naturmiljö både ensam och med andra konstnärer. Land art, eller jordkonst som det heter på svenska, fascinerar henne mycket. Den stora förebilden är Andy Goldsworthy från Skottland, som skapar sinnlig, berörande och gränstänjande konst av löv, jord, fallna grenar, is och snö både i sitt närområde och runt om i världen.

- Land art är oftast förgängligt och det är det som är charmen med det hela. Skapandet av det som naturen ger startade 2012 under promenader i stadsskogen i Uppsala med min kollega Annica Danielsson Almén. Vi kallar oss för ”Ordna och reda” - en lek, med mer eller mindre allvarliga undertoner där vi bland annat förflyttar löv under höstarna. Under en av dessa skapade vi lövformationen ”Draken” intill en uråldrig gran med mossbeklädda synliga rötter.


Foto: Gudrun Westerlund och Annica Danielsson Almén

Sommaren 2014 deltog Gudrun i ett större konstprojekt, Visit-14, i Mariannelund, tillsammans med konstnärer från Kina, England och Sverige. Arrangemanget var initierat av Anna Mellergård som drivit kulturcentrat TCG Nordica i Kunming, Kina, där Gudrun också tidigare deltagit i ett konstprojekt.

- I Mariannelund fick mitt konstverk titeln ”Man förbereder en högtid, eller en ankomst…”, vilket är början på en dikt av Helena Eriksson (ur diktsamlingen ”Tholos”). Dikten fortsätter inte i någon lätt och lustig festförberedelse, utan det handlar mer om hot och mörker. I Mariannelund hittade jag en oansenlig träddunge, en cirkel formade sig, jag ansade och markerade träden, rensade marken och placerade ut kärlen med olika vätskor. I mitten en risbädd lagd på glöd. Det blev min hyllning till den samiska eldkonsten att sova på glöd, en livsfarlig konst, som numera är kommen ur bruk.

När Gudrun berättar om sina tankar kring naturen och hur hon närmar sig de olika elementen dyker några rader av just Andy Goldsworthy upp:

“We often forget that WE ARE NATURE. Nature is not something separate from us. So when we say that we have lost our connection to nature, we’ve lost our connection to ourselves.”

Jag tror inte att det är en slump att Gudrun har sin ateljé ett ögonblick bort från den jättelika gravhögen från bronsåldern. I Gudruns närvaro blir tiden liksom flytande och historier från då och nu vävs samman utan gränser som skaver och kräver kronologi. Vid samtalets slut skickar Gudrun med mig en dikt ur ”Kälda” av poeten Birgitta Lillpers:

”Den ligger djupt

som något varmare i snön.

Den fryser aldrig helt.

Det blir en öppning kvar, en fläck där

rör sig vattnet med sin is omkring.

Ett hjärta bultar sakta neri källan.

 

Vem tillhör detta hjärta.

Jag ser det bulta.

Jag tittar på is.

På isens kant.

På blommorna av is på is.

På röd sten under is.

 

Ä ärös nöd.

Ja något hörs.

Och det som hörs

är knackningar från isens kant.

Smoo jud.

Små ljud är med i det

som källan är.

Ett litet tal,

en liten mässa.

 

Här får jag vara för en stund.

Jag ser det med förvåning.

Ännu!

Helt.

Och fullständigt.

 

Sedan kölddimmor

och mer snöfall”

Vad är mod enligt Gudrun:

Jag är konflikträdd så att våga stå för sina åsikter tycker jag är modigt. När jag ibland vågar säga något som jag vet att någon annan har motsatt mening om känner jag mig modig, men samtidigt väldigt orolig.

 


Kort om Gudrun


Konstfack, Konstprogrammet, Stockholm, 1976 - 1978

Konstfack, Bildlärarprogrammet, Stockholm, 1973 – 1974

Gudrun har ställt ut både separat och i grupp runt om i världen, bland annat:

Galleri Strömbom Uppsala, senast 2019

Silvermuseet, Arjeplog, 2016

Iskällare i Valmiera, Lettland, 2012

Uppsala konstmuseum (med Per Sångberg), 2010

Hillstrom Museum of Art , Gustavus Adolphus college, St Peter, Minnesota USA, 2009

Galleri Cupido, Stockholm, 2008

Kulturens hus Luleå, 2007

Loggboken 2003 - 2005, ett samarbetsprojekt mellan fem kinesiska och fem svenska konstnärer

Hon har erhållit ett flertal stipendier och varit ”Artists in residence” på Island och i Italien.

Mer info om Gudrun finner du här.